Grillkväll på bakgården, förr och nu.

Sitter efter matchen mellan Sverige och Paraguay och lyssnar slött på eftersnacket. Tidigare har jag haft min syster och hennes kille över på grillkväll. Det blev turkisk kebab med taboli , pita, aubergine röra (moutabbal batinjan) och hoummos. Det är perfekt mat såhär fram på kvällen av en varm dag.

Solen lägger sig och kastar långa skuggor på bakgården och vi sitter och diskuterar som vanligt. Det är lite för mycket och lite för högt, som vanligt. Annars är det ju inte som vanligt om vi inte är lite högljudda och lite för intensiva. Inte för att jag inte gillar det, nej tvärtom jag älskar just detta. Nej det är nog mest tanken på att man stör grannarna, man påminner sig själv att vi kanske är lite för högljudd, när man berättar det senaste.

Nej, jag älskar det. Det är som om något inre, djupt begravt, tar över. Det känn som om det ligger i blodet. Något jag kan och har hjort förr. Jag gillar detta, tänker jag, att sitta vid ett bord rösterna ljuder högt och man är alldeles lycklig. Jag påminner mig om att det var just detta, sorl från ett festbord och eftermiddagsvärmen, jag som liten, ofta lyssnade på. Och ofta somnade jag till detta ljud lycklig och förnöjd. Där sov jag oftast bäst med ett leende på läpparna.

De högljudda rösterna och de intensiva diskussionerna kom oftast från mina föräldrar, syskon och deras vänner då de hade samlats på kvällskvisten för gemensam kvällsmat. Eller det kanske var en lite tillställning. När jag var liten påminner jag mig att vi ofta hade små tillställningar. De kunde vara på bakgårdar eller någons balkong. Där dracks det och åts gott och alla var glatt entusiastiska.

Detta har jag tagit med mig till nutid. Vi sitter på en bakgård och pratar och väsnas i värmen och solen. Känslan finns här, den känslan av trygghet och gemenskap och glädjen att kunna vila i detta oljud säkert omhändertagen och med känsla av trygghet, samhörighet

Det är samma känsla jag har när det fejas och slamrar i köket. Då kan jag tycka att det är jätte mysigt och då dåsar jag ofta bort.

Jag påminner mig själv om dessa känslor igen. Dessa känslor som jag för ett år sedan inte trodde jag skulle ha igen. Men nu är de här och jag ska ta tillvara på dem, alltid komma ihåg hur de känns och att inte förringa dem.

Och det är skönt att så här i efterhand på det bekräftat att smärtorna inte var besående och att det finns fler bra dagar kvar. Som i dagar när jag har fått umgås med mina kära, njuta av livet än en gång. Strunta i smärtor svullnader och andningsbesvären, träningen, proverna och allt annat som är ett måste. Ett Måste Monster.

De är en del av mig och kommer alltid att vara i rummet bredvid tillställningen, familjen, ljuden, dofterna och färgerna, de är mitt minne av fullkomlig lycka, mitt arv jag vill föra vidare.

Och där jag är fullständigt trygg. Det är bland familj och vänner. Samlade på gården kring ett bord i den sena kvällssolen. Där kan jag somna, lugnt och fridfullt som så ofta jag gjorde som barn i vår trädgård.