Har just fått höra att en av mina barndomsvänner har mist sin far. Sorgligt men så är livet ibland. Han hade just gift om sig och flyttat till Damaskus.
När vi bodde i Libanon var dom vänner till mina föräldrar och de umgicks mycket på ledigheten. Jag själv var inte född ännu när de träffades och minglades tillsammans i Beirut under 60-talet.
Mina föräldrar hade redan två barn, men när jag blev till så blev även vännerna gravida och hon skulle ha barn ett halvår efter min nedkomst.
Sedan den dagen vi föddes var vi vänner, jag var nämligen tvungen att dela bröstmjölk med denna bäbis. Hon, mamman, hade dåligt med mjölk och man hade ammor lite hur som haver på den tiden, det var ju 60-talet. Och inte för att jag kommmer i håg detta men vi brukar säga att vi var vänner redan då.
Under uppväxtåren lekte vi i perioder med varandra. Och i tonåren kom vi att hänga tillsammans med två andra ungdomar i lilla Tibro på 80-talet. Och jag kommer i håg att hans mamma och pappa var alltid som ett par extra föräldrar som man alltid kunde prata med.
Nu var det inte alltid vi drog samma sten utan det var ofta mycket intensiva diskussioner om väg val och vart man ville ha ut av livet. Och jag kommer i håg hur min väns pappa altid skulle tala mig tillrätta, som han sa det. Ja det var allt om moral och om samhället och vikten av familj.
Jag kommer ihåg också att vi hade väldigt skilda åsikter vad det gäller familjen. Han ansåg att familjen var alla som kom i från det landet vi flyttade från. Och att vi bara skulle umgås med likasinnade det vill säga oss invandrare från Beirut. Han ansåg att jag med mina syskons hade blivit "försvenskade", vilket jag aldrig än idag inte förstått. Jag ansåg och anser att jag är den människan jag är och inte den människan jag kan bli genom andra. Mycket var ju att försöka hålla kvar vid en kultur som jag anser vara föråldrad och avlägsen. Jag var ung och ville skapa mig min egen kultur.
Det gjorde mig ont när jag fick reda på härom året att han skulle skiljas från sin fru, vilken hade varit som en extra mamma, jag kallar henne för "min extra mamma". Ja, ha skulle skilja sig från henne och skaffa sig något yngre. Detta är rätt ovanligt i den kulturen som han fortfarande då klamrade sig fast vid, men möjligt då man anser att en viril man ska kunna få gå vidare.
Detta beslut var varit svårt för min vän och hela familjen men man har gått vidare och så händer detta. Han avlider bara några dagar efter att han har gift sig med sin yngre fru. Och så här i efterhand kan man ju tro att det var nog inte ett bra beslut trots allt.
Men nu är det så här och det gäller att man går vidare. Jag är ledsen att han har gått bort och mina tankar går till hans familj här i Sverige. Dom som jag har nära till hjärtat.
