Jag har påbörjat det nya året med att besöka lungmottagningen och där diskuterat vad och vilka tabletter jag egentligen äter. Har man tre ordinarie läkare plus en i familjen så blir det lätt snårigt. Vilka mediciner äter du, jaså har du inte den, men vad är den till och så vidare och så vidare.
Vem har tagit ut den medicinen? Ja vad vet jag jag har inte ätit den på ett tag för någon någonstans har sagt att det är ok att ta bort den. Vem har sagt det? Vad vet jag för sist jag nämnde det, för en av mina läkare, att mina recept har gått ut så frågade hon mig vilka jag egentligen tar. Öö, ska inte läkare tala om för mig vilka mediciner jag ska äta?
Ja men efter ett tag då jag gått igenom alla typ 20 olika mediciner och skrivit en lista till den läkare som ansvarar för mina recept fick jag ett bittert telefonsvar tillbaka att jag var tvungen att kontakta mottagningen genast.
Jag fick åka tillbaka till mottaingen på karolinska sjukhuset ytterligare en gång efter att ha varit där redan vid 3 andra tillfällen under den veckan innan jul. Ja du har fått bakläxa på din lista, meddelande sjuksyster mig när jag äntligen lyckats ta mig förbi två receptioner och ett hord av sjuka människor i väntrummet.
Jaha, bakläxan var att min läkare kunde ju inte skriva ut mina recept eftersom jag inte hade angett vilka doser jag tog av medicinerna. Ska jag ange dosen? Och får jag bakläxa? När jobbade jag för Landstinget? Tyst och väluppfostrat skrev jag ner min beställning och lämnade in den till sjuksyster som arbetade på mottagningen.
Jag fick också påminna att min sjukskrivning gått ut och jag skulle vilja ha en innan jul eftersom den som sagt, gått ut. Jaha men måste du träffa läkaren för det, frågan kom som en ett slag i luften. Ja måste man inte frågade jag. Inget svar och jag förstod att jag inte skulle få träffa någon läkare. Mycket riktigt jag fick gå och hämta den nästa dag på mottagningen. Och väntrummen var det fullt, som vanligt, med människor som väntade på administrationen.
Glad i hågen och lycklig för att allt ordnat sig inför jul så skulle jag posta min sjukskrivning då jag upptäckt att jag fått fel sjukskrivning av sjuksyster. Tillbaka till mottagningen.
Ja-men det är ju inget problem du får en ny vi har den på datorn, fick jag till svar. Det tog en hel dag att få ut den, läkaren var tydligen inte inne vid tillfället och vid närmare granskning så var det en helt annan sjukskrivning än den vi kommit överens om. Något ihopskrivet slarvigt utan den text jag behöver för att kunna arbetsträna. Sjukskrivningen hade gått ut så jag ville inte bråka om den jag fått vilket skulle innebära ytterligare besök till mottagningen. Jag tog vad jag fick och gick.
Summa summarum: efter allt stoj innan jul har jag räknat ut att jag besökt mottagningen på lungkliniken närmare 20 gånger månad innan jul. Nästan varje dag blev det och efter att ha besökt apoteket visat sig att jag fått ut förlite medicin och vissa mediciner har inte skrivits ut alls.
Att skriva ut medicin för en person och att administrerar en sjukskrivning tar alltså ca 20 arbetsdagar och då utan ett enda läkarbesök. Man har lagt ansvaret på mig i både medicin frågan och förlängningen av min sjukskrivning. 20 dagar har det kostat en hel mottagning att utföra dessa uppgifter, dyra löner och fastighetskostnader. Uppgifter som jag själv får driva och följa upp för att få dem utförda.
Detta är den enda orsaken till att jag måste här ifrån, det känns som man sitter fast i sjukhusets administrativa jätte klo och jag kommer inte loss. 20 dagar för att få ut det jag behöver då jag är sjuk och då är mina gymnastik-dagar inräknade. Det är nästan en heltidssysselsättning. Slipper jag sjukhuset så orkar jag säkert gå tillbaka till arbetet direkt. Där ansvarar jag för mina egna uppgifter och jag behöver inte vara läkare och sjuksyster och expert på dermatomyosit.
