Japp, jag tänkte fortsätta på samma linje som syrran i sin artikel "fångad i familjens garn" med att instämma. Visst har jag också drömt mig bort, drömt att man bara tog sitt pick och pack och bara reste bort från allt.
Det är lite risken med att ha en sådan stor familj som vår, att man tröttnar eller rättare sagt att man blir uttröttad. Nästan lite sådär som Bilbo kände det innan han beslöt sig för att försvinna."..I feel like butter spred on a too big pice of bread.."
Ja, och skulle det inte vara alldeles underbart om man bara kunde bli osynlig på¨alla de där tillställningar med alldeles för mycket folk och alldeles för mycket prat och sorl. "kommer du i håg..." eller "..dendär gången duvet...". Som jag beskrivet det tidigare brukade jag alltid somna till detta stök. Tryggt vetande att familjen var nära.
Det är allt mycket romantiskt om det inte hade varit för ett fåtal dementorer. Dementorer som i huvudsak har en enda uppgift, att suga in allt ljus till sig själva. Och när man känner sig sådär lagom utspädd av en dementor, ja som tunt brett smör på en alldeles för stor skiva bröd, då vill man bara försvinna bort bli lämnad ensam för ett tag. Lämnad för att man ska kunna fylla på sig själv igen.
Men om man lyckas med denna balansgång är det ett stort plus. För då orkar man komma tillbaka igen, in i garnet igen. Höga konversationerna ivrig kommentarerna och den nästan outsinlig informationskällan som så vältaligt yttras i familjen.
Det är mer synd om de som inte inser eller ser dementorernas destruktiva krafter. Ja det kan gå så långt att man springer in i en vägg utan att förstå varför. Men oftast kan även dessa få hjälp att återhämta sig. En familj är större än det, den går inte att upplösa med en eller annan dementors närvaro.
