Primala beteenden (eller penninglös vår)

Månaden slutade rätt dåligt igen, och denna gång beroende på pengar. Inte mycket till problem egentligen nu när man sett världen i ett annat perspektiv. Men här är problemet iallafall: Sjukskrivningen. Ja och som vanligt har jag i god tid sagt till om att jag behöver ett nytt. Och som vanligt har medelande efter medelande till min läkare inte kommit fram eller så har hon inte haft tid att skriva på pappret.

Så en månad efter att min sjukskrivning gått ut lyckas man på avdelningen skaka fram ett påskrivet dokument. Men det är efter att jag har totalt skämt ut mig på avdelningen då jag surt och bittert skällt ut personalen. Det enda som hjälper i dessa situationer är att få avdelningsens kurator att lägga lapp till läkaren direkt på hennes skrivbord. Slaget om sjukskrivningen är vunnen till slut men jag grämer mig fortfarande över att man måste gå till det extrema för att få något. Jag vill oftast vara trevlig och väl bemötande i relationer till andra människor och saker som kräver att man blir arg och man slåss för med näbbar och klor är för mig så irriterande. Jag anser att i dessa tider bör vi ha gått i från våra mest primala beteende och nått den upphöjda status som den tänkande primaten som vi alla är.

Att sträva mot något bättre än det primala, det basala, och att nå den upphöjd status som den tänkande individen dränks ofta i relationen med andra bittra stimmulationshungriga djur som pockar på uppmärksamhet.

Nåja nu har jag varit alldeles för filosofisk, fötterna på jorden igen. Till saken hör också att jag senare inte fick min utbetalning från försäkringskassan Visst olyckorna kommer sällan ensamma och med mig kommer de i flock. Försäkringskassan missade att göra en utbetalning och jag sitter just nu och undrar när de ska få tillfället till att korrigera sitt misstag.

Det är slutet på månaden och räkningarna väntar på köksbordet och jag kan svagt höra ett inre rytande som om den inre apan i mig sakta men säkert kryper upp från ryggmärgens mörker.